Jag hade verkligen inte tänkt att blogga om det här, men så kom min lust att skriva av mig och den blev så stark att jag bara började.. och jag orkar knappt prata med någon om det här just nu, så kanske lika bra att skriva, många vänner läser ju här.
Min stora vita prinsessa, min älskade hund, har nått livets slut. Och det känns som att hela världen håller på att rasa samman. Vi åkte in till Bagarmossens Djursjukhus i onsdagskväll för att hon hade svårt att resa sig när vi var ute. Lederna i bakbenen har varit dåliga en tid, men nu höll vi på att inte komma in i lägenheten efter att vi varit ute. Allt har gått så fort. Eszmeny är 11 år och har varit kärnfrisk hela sitt liv, det är jag glad och tacksam för, men det hjälper inte just nu. Sorgen och förtvivlan känner inga gränser. Veterinären tyckte det bästa vore att låta henne somna in där och då, natten till torsdag. Men jag grejade inte det. Så vi åkte hem med smärtstillande och antiinflammatorisk medicin.
Lite lånad tid – kanske mest för min skull. Hon är ju fortfarande så glad, så stolt och så gosig. Men mycket trött. Har skämt bort henne ordentligt nu sedan dess och i dag insett att nu går det inte längre. Inomhus är hon samma harmoniska vovve, men promenaderna är inte längre några promenader. Och det är inte värdigt en hund. Så jag samlar mig nu för att ta farväl.
Jag hade inte planerat att skaffa hund, utan det bara blev så – och jag tror det var meningen att just vi skulle mötas. Min mamma hittade en annons på internet om en 4-årig Kuvasztik som behövde omplaceras och jag hade pratat om att jag nog behövde en vakthund, så vi bestämde oss för att åka dit och hälsa på vovven.
Min första tanke var bara Oj! Sååå stor! Eszmeny hälsade först på alla andra i min familj, tittade lite skeptiskt på mig för att efter ett tag hoppa på mig, brotta ner mig på marken och ställa sig med tassarna på min mage. ”Nu har hon valt!”, sa damen som hon bodde hos. Jag förstod att det var så, men frågorna var många. Hon hade ju aldrig gått i koppel och vägde 50 kilo? Kan jag binda upp mig med en hund nu? Hon kan ju inga kommandon och hur skall det gå att ha en så stor hund i en lägenhet i Hökarängen? Samtidigt förstod jag att inte många andra skulle kunna ta hand om denna stora vita och mycket knepiga hund. Hon hade valt, jag hade valt.. nu var det bara att klara det här tillsammans.
Efter åtta år med denna fantastiska individ har jag hundratals galna, jobbiga och roliga minnen från vår tid tillsammans. Kärleken till henne är så stor att jag bli yr när jag tänker på det. Och nu ligger hon här bredvid mig, tittar på mig och ja, hon vet hur det ligger till. Jag försöker vara stark. Men hon är ändå starkare.

Min vita prinsessa i sina glansdagar Foto: Anna Wester