På besök i Israel och jordbävningsvarning

Vi började dagen med att åka till Israel. Miljöorganisationen Friends of the Earth Middle East ordnade konferens med inbjudna gäster och talare från Palestina, Israel och Jordanien. Jag blev lite förvånad att det var företrädare för israeliska regeringen där som fick hålla tal utan att vi fick chansen att ställa frågor till dem. Hade velat säga något om våra upplevelser från Jordandalen dagen innan, men det hade vi kanske inte vågat ändå.

Ett par bra samarbetsprojekt presenterades, men man gick hela tiden runt det verkliga problemet, ockupationen – Israels stöld av vatten och mark, muren och problemen för palestinierna att få tillstånd för att bedriva miljöarbete. Men det hade säkert krävts mycket jobb att förbereda detta möte, med gäster från dessa tre länder. Palestinierna hade haft en lång och tuff morgon med många och hårda vägspärrar för att ta sig in i Israel.

På eftermiddagen när vi promenerade i Gamla stan ringde min kollega Yvonne och berättade att de varnat för jordbävning på Israelisk tv och radio, så vi begav oss till hotellet och träffades där. Ville inte vara i bazarens trånga gränder om det skulle bli jordbävning. Det har varit två mindre jordbävningar de senaste veckorna och då har de inte gått ut och varnat. Vi gick till American Colony där det var välgörenhetsmarknad. Vi handlade lite, främst till Palestinagrupperna som vi kan sälja på julmarknader etc.

Vi satt i den fina lilla trädgården och drack kaffe och kände av historiens vingslag. American Colony är i dag ett fint hotell, men det har en lång och intressant historia då det var där som Jerusalemsvenskarna slog sig ner och nu finns en utställning där. Filmen Jerusalem handlar ju om det. Så här berättade Helle Klein i en artikel i samband med att boken Drömmen om Jerusalem kommit ut.

Jerusalemfararna från det lilla Dala-samhället Nås, odödliggjorda av Selma Lagerlöf, bar på drömmen om Jerusalem. En svensk-amerikansk predikant i Chicago hade övertygat dem om att Jesus snart skulle komma tillbaka till Oljeberget. De måste därför snabbt lämna Sverige och fara till det heliga landet. 1896 utvandrar 37 personer från Nås socken.

”Drivkraften var drömmen om Jerusalem, en stad av guld och pärlemor, men också lika mycket skräcken för att hamna i helvetet vid den yttersta dagen”, säger författaren och fotografen Mia Gröndahl som just kommit ut med boken”Drömmen om Jerusalem”. Det är en fascinerande berättelse om Nås-svens-karna och deras barn som sedermera kom att bli några av Palestinas främsta fotografer.

Jerusalemfararna hamnade i en ”religiös diktatur”, som Gröndahl beskriver sekten under ledning av Anna Spafford. Hon bestämde att gruppen skulle kallas ”American Colony” och själv skulle hon kallas ”Mother”. Likheterna med vår tids ”Knutby” är påtagliga.

I 36 år slavade svenskarna i Moder Spaffords hårt styrda sekt. De skänkte allt de ägde till ”kolonin”.

I dag ligger ett av östra Jerusalems finaste hotell – American Colony Hotel – på sektens område.

Genom Jordandalen

Foto: Anna Wester

Foto: Anna Wester

I går åkte vi till Jordandalen och träffade palestinska bönder som odlar ekologiskt. Jag tror att jag åt mitt livs godaste tomat. Många av dem vi träffade är mycket fattiga, främst på grund av att Israel nekar dem elektricitet och vatten – liksom beduinerna kämpar de för att vara kvar på sin mark.

Israel har total kontroll över hela Jordandalen och stjäl palestiniernas vattnet för att underhålla de illegala bosättningarna med trädgårdar och swimmingpooler. Det är en absurd resa – ett magiskt landskap som förstörs av checkpoints, militärstationer och bosättningar som dyker upp som gröna oaser.

Det var Koperation utan gränser som tog oss till några av de bönder som ingår i deras projekt och det visar sig att fler och fler bönder övergår till ekologisk odling efter att ha sett sin grannes fördelar. Vi var i flera växthus och det var hur fint som helst. Men problemen som de har i Jordandalen känns hopplösa och än mer bortglömda än palestiniernas problem i städerna. Genom åren har Israel konfiskerat tre fjärdedelar av deras mark och flera av byarna tvingas köpa vatten av israeliska vattenbolag som drar sina rör genom deras by. Det är helt absurt.

De uppskattade i alla fall vårt besök och bjöd generöst på sina frukter och grönsaker. Vi fick med oss tre stora kartoner hem och att protestera var lönlöst..

Samtidigt som vi satt där och pratade flög israeliska stridsplan över oss och en av våra palestinska vänner skojade ”They are already implementing the results for the Annapolismeating!”.

I dag skall vi iväg tidigt tidigt så jag skriver mer sedan. Vi skall till Israel på konferens med Friends of the Earth Middle East. Där kommer vara delegater från Jordanien, Palestina och Israel. Det blir spännande!

Ekologiskt odlade tomater Foto: AW

Apelsiner och citroner Foto: AW

Bönderna skickade med oss nyskördad frukt.

Läs även andra bloggares åsikter om Jordandalen, vatten, miljö, bönder, ekologisk odling, vatten, ockupation, Palestina, Israel

Heldag i Abu Diis

Muren skär tvärs igenom Abu Diis, somliga har hamnat på Jerusalem sidan och andra på Västbankssidan

Den uppmärksammade fredskonferensen i Annapolis i USA känns långt borta här i Palestina. Jag har tänkt några gånger under dagen hur det skulle varit om den var förlagt här, om delegaterna fick passera vägspärrarna och murarna, se bosättningarna som äter upp halva Västbanken och träffa människorna som det handlar om. Då kanske de hade kommit fram till något. Något smart.

Jag kommer ihåg för några år sedan, då stod tv-apparater på med nyheter i vart och vartannat rum här på Västbanken, speciellt om något hände och man skulle kunna tänka sig att så vore fallet i dag under Annapolismötet. Så har det inte varit, utan vi har bara tittat lite snabbt på Al Jaazera, några intervjuer med palestinska företrädare.

Jag frågade några gånger om folk hade sett något från konferensen och vad de trodde om den, dem jag frågade är alltså palestinier som jag vet är politiskt intresserade. De svarade alla samma sak: ”but I can tell you what is coming out of this meeting, nothing!” Folk känner sig inte representerade heller – det är bara Fatah som är där, inga representanter för andra partier eller det civila samhället.

Vi har haft en lång dag och jag vet knappt hur jag skall kunna förmedla vad vi har upplevt. Jag får återkomma med mina historier i framtiden, får nästan panik när jag tänker att jag skall försöka beskriva dem här och nu. Samtidigt vill jag ingenting hellre än att berätta.

Vi lämnade Jerusalem tidigt i morse och åkte till Abu Diis som är en by inte långt ifrån den tänkta huvudstaden, först åkte vi hem till Ali som är en vän till PGS sedan många år. Vi stödjer ju två projekt i byn och Ali har länge ansvarat för det ena, läsestugan och daghemmet.

Abu Diis har drabbats hårt av muren, den stänger inne hela befolkningen och människor tillåts inte åka till Jerusalem trots att det bara är några kilometer dit. Abu Diisborna har gröna skyltar på bilen och Västbanks ID. Som jag skrivit tidigare får bara palestinier med gula skyltar och Jerusalem ID åka till Jerusalem. Vi träffade en man i dag som varit i Kina, men som är förbjuden att besöka sin syster i Jerusalem trots att det bara är några kilometer mellan deras hus. Så folk är väldigt instängda. En del familjer har splittrats av muren och andra har skurits av från sin skola eller sitt jobb.

Tillsammans med Ali åkte vi till Jahaleen-beduinerna som bor nära Abu Diis. Det är ganska nära, men vägen dit kändes som en evighet – ingen bebyggelse bara sand, berg och stenar. PGS har köpt en massa träningsskor och kläder till barnen som en extra gåva från våra insamlade medel (90-konto). De har själva sagt att de vill ha det och idrottsläraren verkade mycket glad, precis som barnen förståss. Det var bra grejer.

Hisham som jobbar för PGS sorterar skostorlekarna. Bredvid idrottsläraren i beduinernas skola

Beduinerna bor ihopklämda mellan en gigantisk soptipp och ett militärområde där Israelerna dessutom nu håller på att bygga en mur. Vi hälsade på i deras skola som de är mycket stolta över, eftersom Israeliska militären hela tiden vill ha bort dem och speciellt skolan – den har rivits två gånger av soldaterna men hela tiden byggts upp. Det var verkligen intressant att höra deras historia, från 1948 till nu, hur de kämpar för sin existens och för att slippa hamna i ett flyktingläger.

Beduinerna lever mycket fattigt och enkelt, men hade verkligen ordnat jättefint kring skolan med nästan obefintliga resurser. I dag var det varm och solen sken, men vi undrade hur det var kallare dagar i de små, oisolerade skjulen. Vi drack kaffe och hade en mycket trevlig stund, jag lärde mig som sagt massor om beduiner som jag inte visste förut.

Abu Youssef berättade om Jahaleenbeduinernas liv och kampen för sin skola

Första klass

Det är inte så ofta folk tar sig ut för att hälsa på beduinerna. Vårt besök var uppskattat.

Vägen hem från skolan (!)

Kaffekonsumtionen har nu på två dagar ökat med cirka 300% och den var inte obefintlig innan.

Vi spenderade resten av dagen och kvällen i Abu Diis. Vi besökte bland annat Abu Diis Youth Club, den sportklubb som PGS stödjer sedan många år och som är ett fantastiskt ställe – det ända stället i den lilla byn där barn och ungdomar kan ägna sig åt sport- och kulturaktiviteter.

För många av de unga killarna skulle alternativet vara att hänga ute på gatorna och kasta sten mot soldaterna och för tjejerna att vara hemma. De israeliska soldaterna är ständigt närvarande i Abu Diis, de har till och med varit inne på klubben och provocerat trots att de vet att det inte pågår någon som helst suspekt verksamhet där. En pojke i fotbollslaget sköts i huvudet precis utanför klubben för två år sedan och hans kompisar fick inte komma fram till honom utan soldaterna ställde sig i vägen och de fick se honom dö utan att kunna göra något. Jag kunde inte låta bli att tänka på det i kväll.

Vi fick se kampsport och fotboll. Jättekul!

Kvällen avslutades på en restaurang där personalen på sportklubben bjöd oss på en fantastisk middag, ja som alla middagar här..

Det är så himla mycket känslor när man är här bland vänner i Palestina. De ofattbara orättvisorna, israels ständiga brott mot internationella lagar och mänskliga rättigheter som framkallar en sådan vrede att den inte går att utrycka i ord. Det värsta är ändå hopplösheten. Vad fan skall man göra!? Omvärlden vet vad som pågår, men väljer att inte göra något. Nu talar man om förhandlingar. Vad finns det att förhandla om!? Palestinierna kan inte kompromissa mer. Palestinierna kräver i dag en självständig stat på 22% av det historiska Palestina sida vid sida med Israel på 78% av marken. För att detta skall bli möjligt måste bosättningarna bort, murarna på ockuperad mark rivas och vägarna återlämnas till palestinierna – dessa tar ytterligare 12 procent och lämnar några isolerade Ghetton kvar till palestinierna. Östra Jerusalem skall återlämnas och bli palestiniernas huvudstad och flyktingarnas rätt att återvända måste erkännas. Så är det, det finns ingenting kvar att förhandla om. Och det måste vara omvärlden som ställer dessa krav på Israel. Häv ockupationen, punkt slut.

Så är det alla varma känslor, man känner sig så obeskrivligt välkommen och vänligt bemött här, vi blir alltid mottagna med kärlek och omtanke hur svårt människor än har det. Många tårar blir det.

Läs även andra bloggares åsikter om Palestina, beduiner, ockupation, muren

Murar och bosättningar i Betlehem

Te på ett tak i Betlehem. Foto: Anna Wester

I dag var det kära återseenden för min del och en väldig massa nya intryck, framför allt för Linnea som är här för första gången, men även för Inger som var i Palestina senast 2003 och då främst för att besöka fackföreningar. Men även för mig.

Vaknade till sol och klarblå himmel, vilket kändes härligt och nästan lite overkligt med tanke på att man både gått till och från jobbet i totalt mörker de senaste veckorna. Var tvungen att stå i solen och bara njuta ett tag innan vi klev in i Tahas bil och åkte till vårt första möte i Betlehem. Taha är vår taxichafför och sedan många år vän till Palestinagrupperna. Med honom känner jag mig alltid trygg och det är mycket tack vare Taha och andra palestinska vänner som jag känner att jag vill och vågar vara reseledare här.

Det blev ett väldigt intressant och givande möte med ARIJ, The Applied Research Institute – Jerusalem som precis har givit ut en mycket omfattande rapport, eller snarare en bok Status of the Enviroment in the Occupied Palestinian Territory. Ett gigantiskt arbete som i en självständig stat förmodligen skulle gjorts av en myndighet. Det är inte lätt att arbeta med miljöfrågor när människor kämpar för att överleva vardagen och när det inte finns fungerande myndigheter att jobba mot – men det går heller inte att vänta på att ockupationen skall upphöra innan något görs. Så folk kämpar verkligen tappert.

Jag tror alltid att jag äter världens godaste falafel när jag är här och så tänkte jag i dag också när vi besökte en anspråkslös liten restaurang med gudomlig falafel och hommous! Men jag får väl konstatera att falafeln i Palestina generellt är väldigt god.. Som vegan mår jag verkligen bra av maten här, det finns så mycket gott att välja på.

Efter vår härliga lunch kollade vi in fredscentret i Betlehem och vi hann med en sväng i födelsekyrkan innan vi träffade Wild Life Society. Det är en underbar organisation! De berättade om sitt arbete som till stor del handlar om att öka medvetenheten hos barn och unga, bland annat genom miljöläger och information i skolorna. Men också om att bevara djur och växtarter.

Imad Atrash som är general director tog oss med upp på höjderna och vi tittade bland annat på hur bosättningarna påverkar miljön. Det är gräsligt att se dessa stora, fula olagliga byggkomplex precis överallt äta sig in på palestinsk mark. Den stora bosättningen Har Hooma som jag berättat om många gånger tidigare här på bloggen är byggt där det tidigare var en nationalpark. Det brukade kallas Betlehems lunga, ett grönområde med träd och djur – i dag tvingas de palestinska familjerna runt bosättningen att leva bakom stängsel med ljudet från en byggarbetsplats från morgon till kväll.

Vi träffade en av familj vars hus är inringat av stängsel och bosättarvägar, vart de än vänder sig ser de bosättningen eller stängslet. Vi satt och pratade på deras tak och drack te i solen och de var förstås glada att vi var där och såg hur de har det. Deras granne har också stängsel runt sig så att bosättarna kan åka ifred på vägen mellan. Om de skall besöka varandra får de ta en omväg på flera kilometer, fast de skulle kunna gå på några minuter.

Vi träffade en familj som är omgiven av staket och bosättningen Har Hooma. Flickan är 9 år och pojken 13 år. De hatar utsikten från deras trädgård.

Här är vad de ser när de är i sin trädgård. Stängsel, en bosättarväg och så bosättningen som hela tiden expanderar.

Man kan inte vänja sig vid muren som här går tvärs igenom Betlehem

Muren slingrar sig tätt in bland husen och har förvandlat flera affärs- och restaurangstråk till tomma spökgator

Trots att jag sett det flera gånger nu blir jag stum när jag ser hur Israel har murat in hela Betlehem. Checkpointen där är som en jättestor terminal och man går och går i labyrinter, passerar järngrindar för att till slut hamna på andra sidan. Man känner sig som en liten, liten vilsen myra.

Väl igenom tog vi bussen till Damaskusporten nära vårt hotell och det blir inga fler aktiviteter i kväll, bara lite linssoppa till kvällsmat och sedan sömn. I morgon hade vi planerat att åka till Nablus och Askar Camp, men det kan bli oroligheter på grund av det stora mötet i Annapolis i USA, så vi tar en heldag i Abu Diis, besöker beduiner och besöker PGS projekt och så åker vi till Nablus på lördag.

Oj.. nu väntar de på mig nere i restaurangen.. tiden går fort framför datorn.

Läs även andra bloggares åsikter om Betlehem, Palestina, bosättning, resa

Framme

Vaknade till trafikmullret utanför fönstret till vårt hotell i Östra Jerusalem. Det känns bra att vara tillbaka, senast jag var här var i januari i år. Det blev inte många timmars sömn i natt efter vår långa resdag. Planet var försenat och så är det en bit att köra från Tel Aviv till Jerusalem och det var mycket mörkt ute så vi tog det försiktigt. Somnade väl vid halv fyra och ställde klockan på halv åtta.

Vi har första mötet klockan 10 i Betlehem, men senare i eftermiddag finns det tillfälle att vila – tror jag! Finns ju mycket att se i Betlehem, både bra och dåliga saker. Har inte så mycket att skriva nu, men jag vill meddela att vi kom lyckligt fram – och snart skall jag gå ner till den fantastiska frukosten på Jerusalem Hotell.

Jag hade förberett mig på att bli utfrågad på flygplatsen, men det var en sömning stämning när vi kom – så visst, lite undringar, men vi var snabbt igenom. Jätteskönt!

Next time in Jerusalem

Foto: Anna Wester

Nästa gång jag skriver är jag förhoppningsvis i Jerusalem. Skall åka som reseledare med två miljöexperter som jag hoppas kommer att skriva några inlägg på Palestinagruppernas blogg under resans gång samtidigt som jag tänker blogga så mycket jag bara kan här på min blogg. Mina medresenärer är Linnea Falk som är skribent och redaktör, samt Inger Nygren som arbetar som miljöinspektör i Skellefteå.

Vi kommer att göra många intressanta studiebesök till organisationer, FN-organ och vi kommer att vara med på en konferens i Israel som ordnas av Friends of the Earth Middle East tillsammans med över hundra deltagare från Palestina, Jordanien och Israel.

Tema för resan är alltså miljö, men vi planerar även att besöka de projekt som får stöd via Palestinagrupperna i Sverige. En dag åker vi till flyktinglägret Askar Camp i Nablus där PGS stödjer ett barn- och ungdomscentr som jag berättat om många gånger på denna blogg. Vi kommer också att besöka sportklubben i Abu Diis där aktiviteterna hela tiden utökar, trots den svåra situationen som nu råder där, och sedan jag var där senast har de startat ett tjejfotbollslag.

Testar att mobilblogga

Kollar hur man skriver från mobilen. Kan vara bra om man är på resande fot och vill meddela sig snabbt..

Palestinsk Bazar

Palestinska generaldelegationen arrangerar Palestinadagar i Stockholm just nu. På ABF-huset (Sveavägen 41) har de (och PGS är med på ett hörn) en jättefin Bazar med palestinsk keramik, broderier, väskor, kryddor, smycken, krukor, sjalar, böder etc.. du hittar ALLA julklappar där jag lovar! Det är väl härligt när man kan shoppa och vara solidarisk på en gång. Många av produkterna kommer från Gaza och är annars lite svårare att få tag på även för dem som i bland reser till Västbanken.

Det kommer även att visas en del filmer. Se programmet här.

Detta får ni inte missa..

Den 24-25 november är det dags för Socialistiskt Forum på ABF i Stockholm.

Jag måste göra lite extra reklam för en programpunkt som jag vet kommer att bli mycket lärorik och stark, nämligen ett föredrag av jursiterna Birgitta Elfström och Arne Malmgren. Jag har lyssnat flera gånger till deras föredrag, när de personligt och med starkt engagemang berättar om sina upplevelser från sina uppdrag som rättegångsobservatörer vid israeliska militärdomstolar.

De har följt flera palestinska barn som anklagats för till exempel stenkastning – och det är historier om hur Israel bryter mot internationella lagar. Israel har undertecknat Barnkonventionen, men den omfattar bara israeliska barn – för de palestinska barnen på ockuperad mark gäller militärlagar.

”Ockupationens offer”
Mänskliga rättigheter gäller inte för palestinska barn”

Juristerna Birgitta Elfström och Arne Malmgren har vid flera tillfällen varit rättegångsobservatörer i israeliska militärdomstolar på Västbanken. På uppdrag av bland annat Internationella Juristkommisionen, ICJ, och Palestinagrupperna i Sverige har de intervjuat f.d. palestinska barnfångar om deras upplevelser under process och fängslan.

Med vittnesskildringar och bildspel får vi se hur palestinska barn och ungdomar dagligen påverkas av den israeliska ockupationen.
Arr. Palestinagruppen i Stockholm

Programmet kan läsas här

Andra bloggar om: Socialistiskt forum, barn, militärdomstolar, barnkonventionen, mänskliga rättigheter

Att göra tidning..

I går lämnade jag Palestina Nu till tryckeriet. Sedan ett år tillbaka är jag redaktör för Palestinagruppernas tidning och det är verkligen jätte, jättekul – men det är med lite blandade känslor, för det tar obeskrivligt med energi samtidigt som det är bland det roligaste jag vet att jobba med texter och att fundera ut nästa nummer. Det blir tre tidningar om året, för var fjärde är ett temanummer som vi får bidrag för så då anlitar vi någon utanför redaktionen som redaktör. Senast den fina Checkpoint som Seppo Sinimaa gjorde.

Jag tänkte en gång att jag aldrig skulle jobba med att göra tidning, för det ger en så speciell stress. Jag kan inte riktigt beskriva den – men lite som när man skriver en uppsats eller liknande, det är i ens tankar hela dagarna (och nätterna) utan att man hinner göra så mycket med den som man skulle vilja. Det är bara jag som är anställd för att jobba med tidningen, och då är det bara en pytteliten del av min tjänst, samtidigt som man (inte minst jag) vill att den skall bli jättebra. Det ger en frustration som resulterar i att man sitter och jobbar med den på mycket av sin lediga tid. Det är ju en kort period så det fungerar, för jag blir väldigt osocial när det är dags för tidning. Blir stressad när jag tänker på alla som jobbar med detta vecka efter vecka.

Men tack vare alla fantastiska ideellt arbetande skribenter och andra så blir det ett kanonnummer med mycket intressant läsning.

Johanna Wallin som varit följeslagare i Tulkarem berättar i ett reportage om vardagslivet under ockupation, Catrin Ormestad beskriver det viktiga arbete som PGS samarbetsorganisationer GCMHP och PMRS gör i Gaza. Hon har varit där och pratat både med patienter och personal. Så blir det reportage om de palestinska fäktartjejerna som besökte Uppsala nu i höst, en artikel om den ekologiska utmaningen i Gaza – och så en gästkrönika av Gustav Fridolin.

Skönt att den är lämnad, att kunna ägna sig åt det vardagliga kontorsarbetet utan att känna stress över att tidningen kan bli lite bättre.. Nu dröjer det till nästa år innan nästa nummer skall göra. Med de begränsade resurser vi har för tidningen så är jag i alla fall jättestolt över den!

Andra bloggar om: Palestina, Tidskrifter