Ännu en mur att riva..

Sitter och tittar på Nyhetsmorgon och minns Berlinmurens fall för 20-år sedan. Jag har många minnen kring det, det var då mitt politiska engagemang precis hade tagit fart och efter att jag gått ut gymnasiet 1989 samlade jag och en kompis direkt ihop pengar för att åka ut och tågluffa i april 1990.. till Östeuropa. Vi var i Berlin och hackade och sprejade på muren och vi var framför allt i Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Ungern. Det var då jag började skriva.. jag minns hur vi satt på tågen och skrev till vi hade kramp i händerna. Hur jag sög in alla berättelser från människorna vi träffade.. jag lärde mig mer än under hela min skoltid. Och vi kände verkligen att vi var med när viktig historia skrevs. Det var häftigt, spännande och intressant! Åren efter det åkte vi tillbaka flera gånger och följde utvecklingen..

I dag hoppas jag också att många tankar går till den israeliska apartheidmur som vi har att riva. Jag ser fram emot den dagen vi firar dess fall. Och jag hoppas att det blir snart.

AB, AB2, Exp, Exp2, DN, Jinge

Läs även andra bloggares åsikter om Berlinmuren, muren

Fler foton från Mabula

Alla foton är mina egna

Foton från Mabula

Alla foton är mina egna..

Hopp in i det sista

Även om man försökt förbereda sig för att Bajen faktiskt skulle åka ur allsvenskan, så inser man när det väl händer hur man klamrar sig fast och hoppas in i det sista. Satt här i Sydafrika och följde matchen mot Trelleborg med en dålig uppkoppling och en lånad laptop och kastades mellan hopp och förtvivlan, för att landa i förtvivlan.

Men vi reser oss och kommer tillbaka.. och vi kommer att stötta vårt älskade Hammarby i Superettan 2010.

Ännu en kontrastrik dag i Sydafrika

Sydafrikanerna väntar på att sommaren skall komma på riktigt, medan vi njuter av värmen och tillbringar all tid vi är här på guesthouset i och runt poolen. Trots att jag inte varit här så himla länge, känns det overkligt att bandysäsongen börjat hemma och att vinterkläderna väntar. Förutom att bada i poolen och gå ut och äta i trevligt sällskap på kvällen, blev det ännu en dag med starka upplevelser.

Genom organisationen SA Cares for Life som bland annat samarbetar med svenska organisationer som Adoptionscentrum fick vi möjligheten att besöka ett projekt för barn i det fattiga området Mabupane. I det barncenter som vi besökte fanns barn som kommer från extremt svåra förhållanden, många HIV-smittade, övergivna eller med andra omständigheter som gör dem till samhällets mest sårbara. Det är ju ett stort problem i de fattiga områdena att så många föräldrar dör i AIDS eller tvingas söka sig till storstäderna.

SA Cares for Life jobbar bland annat med klusterfamiljer, där man slår i hop det som är kvar av flera familjer och där man ger stöd så att de vuxna klarar av att ta hand om sig själva och barnen. Man utvecklar också nya lösningar hela tiden, som att man låter barnen i ett hus bo kvar och att en vuxen flyttar in där och får stöd.

Vi fick besöka några familjer som lever i extrem fattigdom, men som deltar i projekt där de får stöd av socialarbetare och där de har kunnat odla lite grönsaker utanför sitt plåtskjul, mest majs men också tomater och spenat.

Foto: Anna Wester

På centret fastnade vi framför allt inne hos barnen med funktionshinder och andra sjukdomar. Jag skulle gärna ha stannat många timmar till..

Likheterna med våra projekt i Palestina, våra center, var stora och som jag skrivit förut önskar jag att politikerna skulle förstå hur väl investerade biståndspengar det är med dessa små projekt som ger så mycket för hela området. Och där det räcker att komma dit för att se att det är något bra, man behöver egentligen inte läsa alla rapporter och analyser. Tyvärr går ju utvecklingen mot det motsatta.. att små organisatoner inte klarar av alla byråkrati och alla krav med ständiga nedskärningar.

Känner mig också väldigt arg och besviken över att regeringen skär ner på bidragen till informations- och påverkansarbetet. Det är ju tillsammans med det politiska arbetet som det humanitära kan ge resultat på sikt. Det är ju när allt kommer omkring politiska lösningar som är det enda som kan förändra dessa orättvisor. Självklara slutsatser kan man tycka, men uppenbarligen inte för vår regering..

I dag packar vi för att åka på Safari i två dagar. Jag har laddat kameran..

Besök i Soweto och Johannesburg

Är tillbaka på vårt lilla guesthouse där vi bor i Pretoria efter en händelserik dag, full av upplevelser och full av känslor. Natten är ljum och jag sitter uppkopplad på nätet och lyssnar till syskonbarnens skratt från poolen. Det är skönt att vara borta hemifrån ett tag, har nästan badat mer de här dagarna än jag gjort under hela sommaren.

På förmiddagen besökte vi barnhemmet Door of hopes, där kärleksfulla människor tog emot oss och visade oss runt. Det var inte vilket barnhem som helst, utan det var där min älskade lilla systerdotter bodde sina första månader i livet. Det gick inte att ta miste på att det var ett kärt återseende för personalen, kramar och tårar – av glädje. Jag kunde känna igen mig i lite av vad de sa, från mitt jobb med Palestina, att de ibland känner sig så trötta och att allt känns så hopplöst och att stunder som denna, när vi kom på besök med en glad och välmående femåring, ger energi. Stunder som visar att det att det är värt allt jobb. Jag är så glad att jag fått komma dit och se hur fint där är.

På eftermiddagen besökte vi Soweto, där vi fick se den historiska stadens många ansikten. De delar där människor fortfarande bor utan el och vatten i husen och där man fortfarande väntar på det som politikerna lovat dem i flera år nu. Men som jag skrivit många gånger efter att jag besökt flyktingläger i Palestina, är det alltid mötet med barnen som fastnar.. samma glitter i ögonen, samma drömmar, samma hopp..

Vi kollade även in turiststråken, området där Mandelas och Desmond Tutus hus ligger. Sowetos Beverly Hills. Det var stora kontraster. Hon som visade oss runt känner staden sedan många många år, och vi fick träffa härliga människor vart vi än kom.

Vi besökte också apartheidmuseet i Soweto, det var också väldigt känslofullt och väldigt intressant. Jag tänkte mycket på Palestina och parallellerna till apartheid, jag har träffat så många Sydafrikaner som nu engagerar sig för palestiniernas rättigheter och som benämner den israeliska ockupationspolitiken som apartheid utan att tveka.

Vi var också i Johannesburg och tack vare att vi var på jakt efter Bafana Bafana-hjälmar som min syrra sett att fansen hade under Confederation Cup, hamnade vi i kvarter där vi nog inte hade knallat in själva. Men med hjälp av vår vän som visade oss runt och hennes kontakter lyckades vi få tag på hjälmarna.. men det var inte lätt.

Det är helt klart att man laddar inför fotbolls VM 2010 här.. och vi har fått höra en hel del skämt om att Sverige inte kvalificerat sig. Vägar byggs, arenor renoveras och souvenirer i massor håller på att producerats.

(Alla bilder är mina egna)

I Sydafrika nu

Foto: Anna Wester

Från regn och rusk i Sverige, till värme och växter i full blom här i Sydafrika. Bländas nästan av de lila vackra Jakarandatränden som fortfarande blommar och som finns överallt här.

Landade i Johannesburg i går morse där jag mötte upp med syrran + familj och brorsan som varit i Cape town en vecka. Nu bor vi i Pretoria och har börjat med att ta det lungt, softa vid poolen och se oss omkring. Nu har vi många spännande utflykter framför oss under veckan.

(Mina foton)

Läs även andra bloggares åsikter om Sydafrika, Jakarandaträd

Att alltid ta diskussionen 2

Debatten om hur man bäst bemöter sverigedemokraternas frammarsch har pågått länge nu – skall man tiga ihjäl dem eller bemöta dem i debatten? Många kloka (och mindre kloka) argument har framförts och det finns ju såklart inget rätt svar. Det jag och många andra hävdat hela tiden, är att de andra partierna, media och debattörer måste prata mer om ideologi och om grundvärderingar. Det är för lite av det i den politiska debatten idag. Diskussioner om sådant som många tar för givet, men som faktiskt är det som hotas i dag. Om alla människors lika värde, om demokrati och mänskliga rättigheter etc.

Jag har stor respekt för aftonbladets chefredaktör Jan Helin och jag hoppas att hans beslut att publicera SD-ledarens debattartikel var rätt. Jag tror att det är väl genomtänkt och jag förstår absolut syftet – att visa vad SD verkligen har för åsikter, sedan besvara dem och såga sönder argumenten. Jag har sett att många av mina vänner, de flesta faktiskt, tycker att det var rätt och bra. Men det finns en del som är arga och tycker att den granskningen enbart skulle gjorts på nyhetsplats, att detta bidrar till en hetsk debatt där man kan säga vad som helst om muslimer.

Jag måste ändå erkänna att jag är lite orolig, orolig för att publiceringen av den rasistiska artikeln får den effekt som SD vill istället för att uppfylla Aftonbladets syften. Men jag vet inte, funderar fram och tillbaka..

Det som är problemet är ju att det faktum att hela etablissemanget nu stormar mot SD, riskerar att göra dem starkare. Att de blir martyrer som kan få sympatier för att de är motarbetade. Jag tror tyvärr att många av SDs potentiella väljare har väldigt lågt förtroende för etablissemanget. Och tyvärr visste de nog vad de gjorde när de skrev en sådan hemsk artikel. Men samtidigt har det visat sig att många människor är otroligt känsliga mot lögner, så förhoppningsvis så avslöjas SDs lögner nu och gör folk upprörda. Kanske inte att deras potentiella väljare blir så upprörda över de lögner som berör partiets rasistiska inställning, men jag tror att många som kanske tänkt tanken att rösta på dem vänder partiet ryggen när det kommer fram vilka människor som står där och talar om ordning och reda. Att det är personer som kommer från den nazistiska rörelsen med CVn som inte är så snygga ens i svenska smygrasisters ögon..

Jag tror hur som helst att det är jätteviktigt att alla som är engagerade i kampen mot rasismen och att SD skall komma in i riksdagen nu inte bara gör det i debattforum och på politiska arenor. Det är ännu viktigare att vi är många som tar diskussionen i fikarummen på våra jobb (haha, inte så nödvändigt på mitt jobb dock) och med grannarna (i mitt fall i Hökarängen där det verkligen behövs )..

Att alltid ta diskussionen

Snart kommer jag få Idas tabletter mot Islamofobi i brevlådan. Jag behöver inte ta dem själv, men jag skall alltid bära dem med mig så att jag kan erbjuda grannar och andra som uppvisar symptom på Islamofobi. För inte så länge sedan säger plötsligt en granne som jag känt i många år (kanske läser hon min blogg till och med!?) och som vet vad jag har för åsikter och vad jag jobbar med. ”Jag hatar muslimer.. eller ja, alla araber” . Jag blev såklart jättearg och sa att det var helt oacceptabelt att säga så, att jag blev ledsen och förtvivlad, bad henne förklara sig. Hon blev förvånad över min reaktion och försökte förklara sig, dock utan framgång. Hon började prata om en person i området (som är min vän) och säga att han och andra muslimer var otrevliga.. nu är just han då från Iran och inte så förtjust i någon religion överhuvudtaget.. men ja, på den nivån är det. Vidare trasslade hon in sig i diverse resonemang, det ena värre än det andra.

Jag pratade länge länge med henne. Och jag tror att jag nådde fram, hoppas att jag gjorde det. Jag ville först bara gå därifrån, men insåg sen att det är just de diskussionerna som är viktiga.. viktigare än alla etablerade debattforum. Men då måste vi vara många som alltid tar diskussionen. Jag skall erbjuda henne en Islamofobil innan jag tar nästa samtal..

Forum för Frihet, Jinge, Annarkia, Motbilder.

Läs även andra bloggares åsikter om Islamofobi, sverigedemokraterna

Hänvisar till Twitter

Nu börjar jag längta efter att jag skall åka till Sydafrika. Bara ungefär en vecka kvar och min syster med familj och bror är redan där. Det skall bli fantastiskt skönt och spännande! Men mycket som behöver fixas innan, speciellt på jobbet men också privat. Tänker inte sitta och jobba under resan.

I dag har jag lite skrivkramp.. jag tror att jag har för många saker som rör sig i huvudet just nu. Har börjat skriva på ett inlägg om Goldstonerapporten (som i dag behandlades av FN:s organ för mänskliga rättigheter) hundra gånger. Men jag har inte fått till det, så jag twittrade lite länkar istället.. haha, vilket uttryck – twittrade länkar. Men ni ser ju min twitter här uppe i högra hörnet..

Läs även andra bloggares åsikter om Goldstonerapporten